ericaasvensson

Annars har jag ingenting att klaga på, jag tycker att mitt liv har gått mot ljusare tider på detta underbara året. Även om jag saknar mina gamla klasskompisar så var det nog det bästa beslutet som någonsin tagits och kommer att tas i mitt liv. Man fick kämpa för det, men det kunde ju bara bli bättre. 

Jag kommer ihåg att mina tårar bara rann när jag fick reda på att vi fick huset i åkarp. Jag satt där på SO-lektionen och kollade på film då jag fick ett sms av min mamma där det stod : Vi fick huset i åkarp. Den 5:e maj är det vårt. 

Jag kommer ändå alltid ha skuldkännslor, vad folk än säger. Men jag har stått upp och verkligen gjort vad jag vill och känner är bäst för mig.

Vi alla har vänner som står oss extra nära, som alltid finns där för en och vet alla de sakerna som andra inte ens kan gissa om en.

För mig är det Natalie och Chasmine, som är otroligt olika varandra med har ändå så mycket gemensamt. Det är bra, för då har man en på båda hållen. Jag älska dem så mycket.

Och jag får absolut inte glömma min söta syster som aldrig svikit mig. Även m vi bråkar ibland (som alla syskon gör), så blir vi alltid vänner igen och skrattar och har kul åt det vi bråkat om. 

Vår relation beror nog på att vi gör så mycket tillsammans. Som att vi tränar voltige i samma lag och även tränar små tjejer tillsammans. Det kan nog också vara att vi gått igemom så mycket tillsammans så vi alltid behövt varandra för att klara det. Jag vet inte hur det ska gå när hon flyttar och jag ska bo med mamma själv. Fast jag älskar min mamma otroligt mycket skulle det alltid vara något som fattas.

Nu ska jag nog avsluta detta inlägget med att gå och borsta tänderna, känner att det behövs.