ericaasvensson

Då jag kom som fjärde medlem i familjen och bodde på Amiralsgatan i Malmö. Vi bodde på 5:e våningen och hade fin utsikt över Nannys kitchen, som tyvärr inte finns kvar längre.

När jag blivit några månader tog mina föräldrar beslutet att flytta till ett mer "barnfamiljsområde" på Serenadgatan. 

Som liten skaffade jag lätt kompisar och gick från kompis till kompis, men det var alltid två jag hade kvar, mina bästa vänner. En av dem var Antonia som jag spenderade mycket tid tillsammans både på dagis och på fritiden. Jag kommer ihåg att hennes rum alltid så lika hemskt ut med saker över hela golvet, jag har även hört från mamma att mitt såg lika dant ut när hon varit på besök. 

Jossi eller Joephine som är hennes riktiga namn är 4 år äldre än mig och har tagit studenten. Men vi passade ändå bra ihop. Josephine bodde granne med oss, i samma trapp och allt.  Det var bara att öppna vår dörr så kom man hem till familjen Persson. Hon har lärt mig mycket genom åren och var som en slags förebild för mig.

Åren rullade på och jag skulle börja skolan. Det var något jag längtade väldigt mycket efter! För då var man stor. Men i början blev det inte riktigt som jag tänkt mig, jag kände mig ensam och satt oftast i buskarna och grät för mig själv. Jag saknade mamma! Men månaderna gick och jag började känna mig mer hemma på Almvik. Jag vågade skaffa nya kompisar, men höll mig ändå lite till fröknarna. Jag kommer ihåg att mina favoritfröknar var Linda och Lena. Jag brukade alltid spela mitt favoritspel (kallaha) med Lena. 

När vi väl började 2:an skulle vi flytta till den stora skolan som då var Lindängeskolan. Jag var livrädd varje dag för de stora killarna som slogs och skojjade. Så fort jag såg min syster sprang jag till henne och grät. 

Men åren gick och jag började känna mig säkrare på skolan, även om jag alltid var lite rädd så klarade jag av att hantera det på ett annat sätt.

 

Detta året började jag även på voltige. Som alla andra voltigörer fick vi en skada i huvudet som nog aldirg kommer försvinna. Verkligen allt kretsade kring voltige. Vi höll på med livsfarliga akrobatiska övningar på ett 10 centimeter ( om ens det) brett, vitt staket. Vi hade ju precis börjat med sporten och var omidiga som få och det gjorde hela grejen mycket farligare. 

Vi kom senare på att den inte räckte med staketet, hästen har ju filt, skumm och jord på sig. Då tänkte vi att vi var tvungna till att fixa det också. Vi tog handdukar som vi använde som filt och skum och ölburkar där vi drog ett rep genom som vi använde som jord. Då kan ni föreställa er oss klänga runr som apor på ett staket med handdukar och ölbukar. 

Det var inga problem ifall ölburkarna gick sönder, det fanns ju alltid nya att använda eftersom någon i  vår familj drack öl hela dagarna långa.

När jag började 4:an började Helena svimma ganska ofta i skolan. De kom alltid och kallade ut mig från klassrummet varje gång de hade hänt. Jag började bli mer och mer orolig eftersom detta hände iprincip varje dag. Den kännslan av  att se sin syster åka iväg i en anbulans en gång i veckan var ju inte den bästa. 

Det var även den tiden då jag började gå till kuratorn och prata. Jag började förstå vad som hände hemma och blev ofta rädd för att gå hem. Fast jag var den yngsta i familjen var det ändå jag som vågade stå för det jag tyckte. Jag kunde bara säga det rakt ut.

Det kunde bero på så små och onödiga saker, som att jag satt vi datan eller kollade tv. Man började försöka undvika sådanna saker som att säga emot utan höll bara med för att slippa bråk. Lite omtänksamhet och kärkek en vecka var nog för mycket att begära. Han trodde nog att pengar räckte nog och väl.

Mimmi, som var min västa vän från 3:an till 5:an och jag hade varit på bio, vi såg Robotar och jag tyckte allt var som underbart. Men när vi senare blivit upphämtade av mamma och Helena och blivit körda hem till huset på spelmansgatan där vi nu bodde gick jag in för att starta datorn. Men den var redan på... Där hade pappa skrivit ett brev om att han aldrig skulle komma tillbaka och han förklarade hur mycket han älskade oss. Detta har jag fått reda på i efterhand eftersom jag bara hann läga "Till min älsklingar" innan jag kallade på mamma. Jag kommer så väl ihåg hur mycket jag störde mig på att det stod min älsklingar  och inte mina älsklingar. Hon skickade snabbt upp mig på rummet och läste klart brevet.Sedan ringde hon mormor och morfar och bad mig och Mimmi att vi skulle cykla hem till henne och leka där istället. 

När vi kom hem till henne satt jag gråtandes men min bästa vän som samtidigt tröstade mig eftersom vi båda hade förstått vad som hänt. Men han kom tillbaka, om det var är tur eller otur?

Genom åren har det varit många polisanmälningar hit och dit som det inte blivit något av. Varför försökte dom inte stoppa det ? Varför sa dom till så sent? Livet hade kunnat vara helt annurluna om dom bara hade gjort någonting av saken.

Jag har fått prata med många människor jag aldrig träffat innan. Det var något jag tyckte var ganska jobbigt att sitta och berätta hur jag hade det hemma och om hur jag mådde iför en främlig jag oftast glömde namnet på.

Det som jag tyckte var värst var en gång när de skulle filma vårt samtal. Då jag satt och berättade allt för en polis med kameror som stirrade mot mig.I ett annat rum satt en annan polis och en sorts advokat som lyssnade genom hela samtalet.

Under den här tiden blev vi även uppflyttade till klubbens bästa lag i voltige. Det var nog den roligaste terminen jag någonsin varit med om. Vi hade en underbar sammanhållning och kul på varje träning. Det såg man även resultat över. För efter bara en termins träning med dessa underbara varelser tog vi hem SM-GULDET 2006. Då trodde jag att det var den bästa dagen i mitt liv. Men då visste jag inte vad som väntade...

Under samma halvår blev även mormor sjuk. Något jag inte trodde var någon fara eftesom vi inte fick reda på vad som hände med henne. Jag trodde att hon skulle komma tillbaka och vara som den mormor hon altid varit för mig. Men under sommaren 2006 fick jag reda på att det inte alls skulle bli så. Jag fick reda på att hon inom kort skulle gå bort eftersom hon fått proppar i lungorna. Det är något som förändrade mitt liv. Jag är mer orolig och känner en saknad inom mig som aldig försvinner. Jag saknar henne enormt och ser henne som en förebild eftersom hon alltid var så snäll och omtänksam.

Under detta året började jag även känna Natalie Brixland i en mer kompisretation än tidigare. Vi började umgås på fritiden och hade riktigt roligt tillsammans. Då blev hon även min bästa vän, som hon är än idag. Att hon fanns där för mig var till enormt stor hjälp. Hon är som en extra syster för mig. Det är alltid henne jag ringer när något är på tok, för jag vet att hon alltid finns där och vill hjälpa till.

Under detta året splittrades även klassen och vi skulle börja 6:an. Jag tyckte det var en stor grej och var nyfiken på allt. 

Jag skaffade nya kompisar och  "samlade ihop" det nya gänget som kallade sig själv de sju idioterna. Det jag kom på en dag när vi var hemma på min studsematta. "De sju idioterna på en studsematta".

När jag senare började i 7:e klass började jag må sämre för jag inte kände mig trygg. Jag började vara med Kajsa, Jessica och Therese. Då vi sedan skapade ett liten "gäng" som niornas killar  kallade " Swedish girlpower" eftersom vi va dem ända som bara var svenskar tillsammans.Det var både ett riktigt roligt med svårt år. Jag gjorde många saker som jag nu ångrar, men tror att det behövdes för att jag skulle kunna få det liv jag har idag. 

Det började hända värre saker inom familjen som sedan fick ett resultat att vi fick flytta ifrån pappa. 

Dun lyckligaste dagen i mitt liv var när vi fick reda på att vi fått huset i åkarp. Jag kan inte förklara hur hjärtat bara kändes så lätt och ville bara lyfta och flyga. Men det svåra varatt berätta det för mina vänner. Jag vågade inte riktigt säga det så jag sköt på det hela tilden. Jag berättade så smått för andra som jag inte stod så nära men vågade till sist berätta för Jessica och Kajsa.

Den 10:e maj 2008 flyttade vi till Lervägen i åkarp. Där vi nu har bott i exakt 442 dagar.

Jag började på Dalslundskolan den 20 augusti och kände mig oväntat välkommen in i klassen. Som jag fått reda på ungefär en månad tidigare skulle vi till köpenhamn på tivioli andra skoldagen. Det var något som skrämde mig att jag skulle åka iväg med någon jag inte alls kände till ett annat land, där jag inte hittar. Men igentligen var det ingenting att oroa sig för. De tog väl hand om mig och tvlivlade inte en sekund på att lämna mig ensam. 

Jag hade lite föraningar om vissa eftersom det gick runt ganska mycket skitsnack bland tjejera. Men så småningom lärde jag mig vem jag kunde lita på.

Nu umgås jag med med Chasmine från klassen. Hon är verkligen en underbar kompis som alltid finns där och lyssnar. Och jag vill att hon ska veta att jag finns där för henne också. Vi hittar verkligen på allt tillsammas och har alltid roligt. 

Under alla dessa år har min storasyster varit min största förebild. Eftersom vi går på voltige båda två och tränar ett lag tillsammans har vi en bra retation. Vi har gått igenom så mycket tillsammans och jag vill alltid finnas där för dig.

Även om vi har bråkat mycket i våra dagar så är du ändå världens bästa syster.

Jag vet att jag tvivlat på dig ibland, men det har jag inte gjort medvetet. Jag har inbillat mig att det inte kan är så, men har insett att jag har varit idiotisk. som gjort såhär. Jag har förträngt allt som hänt och bara trott att du hittade på det mesta. Men nu förstår jag att det är sant. Jag lovar att jag aldrig med ska tvivla på dig!

Igentligen var det inte meningen att detta inlägget skulle bli såhär långt, men har man väl börjat kan man lika bra avsluta det.

Jag började detta inlägg när klockan var 02.20 nu är klockan 03.33 så jag borde nog sova, fast jag inte är trött. 

Det vore kul om någon orkade läsa. 

Puss